Det är söndagsmorgon. Barnen har fått lov att äta frukost framför tv’n. Jag får några minuter i fred i köket. Minipaus från rollen som ensamstående mamma.
Ärligt talat är det tufft. Svårare och jobbigare än jag trodde. Allt det praktiska fungerar bra, med mat, sova, dagis, kompisar, osv. Men när det kommer till konflikter, bråk och ledsenhet blir det värre. Jag gör så gott jag kan. Men jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara 5 år och längta efter pappa så man nästan går i bitar. Eller att känna sig så orättvist behandlad (för något som egentligen är en småsak men som just då känns som hela världen) att man måste nypas eller puttas. Jag blir orolig. Hur ska det gå? Ror jag iland detta själv? Jag kan också tappa tålamod och sjunka till samma nivå.
Vad gör man? Hur orkar man? Oron kommer då och då och griper tag i mig. Håller mig i ett stadigt grepp. Tills jag lyckas krångla mig ur och kan se det utifrån. Jag ser en mamma som gör sitt allra bästa. Som ibland tappar i tro men som vill lära av livet och har lärt sig att acceptera istället för att göra motstånd. Och som då kan hitta tillbaka till känslan av tillförsikt. Som vill ge sina barn allt hon kan. Som är i det som är efter bästa förmåga. Och som kan se att det är gott nog.
Det är nog så att för att orka och klara det behöver man kunna känna värdet i sig själv. Jag fixar detta! Även om det är svårt, ledsamt, stressigt, krångligt och jobbigt många gånger. Jag ser mina fina barn och jag är ofantligt stolt över dem. Tacksam att jag får vara en del av deras liv och följa dem på vägen. De lär mig minst lika mycket som jag försöker lära dem. Jag inser att jag behöver inte fixa det här ensam.
marie svensson - här och nu 