Flyg mot skyn!

Imorgon bär det iväg. Pirret har lagt sig något nu, det var värre i natt. Ska bli skönt att mellanlanda hos Billy ikväll.

Säkert är alla lika förväntansfulla och spända som jag. Det är lite barnsligt kanske, men känslan påminner om barndomens kvällen-före-julafton. Snart händer det! Jag ska få öppna julklappen som jag väntat på så länge. Jag vet att den kommer att innehålla massor av utveckling, möjligheter, lärdomar, nyfikenhet, spänning och glädje. Precis vad jag har önskat mig!

Nu låter jag fjärilarna i magen flyga fritt. Omvandlar dem till ballonger. Håller i en stund och låter de sedan sväva fritt mot skyn. Jag litar på att det blir bra.

Lyssna till ditt hjärta.

Jag jobbar på det. Det har under det senaste året varit något jag har strävat efter så långt det är möjligt. Att vara hundra procent jag. Sann och ärlig. Mot mig själv och min omvärld. Det har, som ni kanske har förstått, gått sådär. Jag har inte lyckats hålla den balans som jag föresatt mig. Därför att det är inte så lätt. Det är en sak att veta om det, att ha läst på och förstå vad man ska göra. En annan sak att verkligen göra det.

Någon klok person sa en gång till mig ”det du säger måste vara kongruent med dina handlingar”. Jaha, och vad betyder det då? Jo, att det räcker inte att du säger att du tänker göra si eller så, att du vill förbättra dig eller förändra hur du har det eller hur du mår. Du måste göra det också. Visa i handling.

Tänk på det en stund. Lever du som du lär? Eller är det mest tomt prat? Med detta vill jag på intet sätt platta till någon eller trampa på tårna. Jag menar bara att vi bör tänka efter. Är du i sanning med dig själv?

I alla lägen bör vi stanna upp och fundera på: Vilken slags människa vill jag vara? Vill jag sätta upp en fasad för min omgivning, gömma mig och låtsas som ingenting? Eller. Vill jag vara jag, helt och hållet jag, så som jag är innerst inne?

Reflektera och ge dig själv en chans att leva ditt liv fullt ut. Lita på att allt är precis som det ska vara. Lita på känslan. Känslan talar sanningens språk, det tanken inte förmår uttrycka i handling. Känslan leder oss rätt. Bara vi ser på världen med öppen och nyfiken blick. Bjud in känslan och låt den få finnas.

Så det är vad jag försöker göra nu. Låta stundens känsla få finnas utan att döma, kräva eller misstänkliggöra. Ett sätt att medvetet se men utan att styra. Istället bara låta vara. Jag litar på känslan, att det kommer komma till mig, vad jag ska göra och hur jag ska leva. Jag har alltid ett val, att streta emot, eller att flyta med. Det är inte givet och inte heller lätt. Men jag välkomnar den här insikten.

När vi föds vet vi inget annat än kärlek. Vi ÄR kärlek. Efter hand formas vi och får lära oss något annat. Som vuxna ges vi utmaningen att minnas det vi en gång var – vår essens. Vi kan lyssna på andra, men den största läraren finns inte i vår omgivning, utan det är den röst du hör inom dig. Den är störst för den är närmast dig. Det är den radar som sätter kursen, styr skeppet, leder dig på resan, om du bara tillåter den att göra det.

Det är den rösten som säger om just dessa ord som du läser är kärlekens ord eller rädslans. På så sätt kan du avgöra om det är värt att lyssna till, eller om du helt enkelt ska strunta i dem. Lyssna!

Vägval.

Jag pendlar… Ibland på topp och ”hej, livet leker!” och ibland bara liten och ynklig. Att finna en balans i tillvaron är en konst. En ständig strävan. Har en vän som påminner mig om vad som är viktigt. ”Fokusera på det positiva”, säger hon. Och det går ju bra, när allt är lugnt och fint. Men det är när vågorna går höga och känslorna inte alltid är adekvata som det gäller att stå pall. Att kunna och våga fokusera på det positiva, även då. Ge sig själv möjligheten. Och ståndaktigt stå kvar när det blåser.

Ibland är det som att köra bil i dimma. Du ser inte mer än kanske ett par meter framför dig. Du får förlita dig på att du klarar att ta dig framåt, att vägen fortsätter och att du kan parera i kurvorna. Och du gör det allt som oftast, stannar inte och väntar tills dimman försvinner, backar inte och vänder. Du kör vidare. Och du litar på att du klarar det.

Ett tankeknep att ta till när farhågor och tveksamheter hopar sig, är att föreställa sig dem skrivna på vägskyltar. När du litar på dig själv och fortsätter köra bilen framåt ser du samtidigt dig själv susa förbi dessa skyltar. Du ser dem, ser vad det står, registrerar det och kör stadigt vidare. Låter det passera.

Min kloka vän säger:

”Du har alltid ett val. Du kan välja vad du tillåter dig själv att göra. Dras med eller stå kvar. Oavsett vad som händer så det upp till dig. Du avgör alltid hur du ska uppfatta det du ställs inför – du kan alltid välja om du ska se det som får dig att må bra eller det som får dig att må dåligt. Och där väljer du själv. Så frågan är vad du väljer.

Negativa händelser och upplevelser kommer och går. Vissa saker finns med hela tiden. Du styr ditt liv och hur du ska må, ingen kan få dig att må dåligt om du inte tillåter det – oavsett vad det handlar om. Så frågan är vad du tillåter och varför…”

Att låta saker vara, ha tillit och tro, det är lättare sagt än gjort. Men jag känner att jag vill fortsätta köra bilen in i dimman, förbi vägskyltarna och lita på att jag kommer fram. För grunden finns, vårt gemensamma mål. Jag ska skärpa mitt fokus på den delen av vägen jag färdas just nu så jag slipper halka ner i diket igen. Jag litar på att jag gör rätt vägval.