Jag jobbar på det. Det har under det senaste året varit något jag har strävat efter så långt det är möjligt. Att vara hundra procent jag. Sann och ärlig. Mot mig själv och min omvärld. Det har, som ni kanske har förstått, gått sådär. Jag har inte lyckats hålla den balans som jag föresatt mig. Därför att det är inte så lätt. Det är en sak att veta om det, att ha läst på och förstå vad man ska göra. En annan sak att verkligen göra det.
Någon klok person sa en gång till mig ”det du säger måste vara kongruent med dina handlingar”. Jaha, och vad betyder det då? Jo, att det räcker inte att du säger att du tänker göra si eller så, att du vill förbättra dig eller förändra hur du har det eller hur du mår. Du måste göra det också. Visa i handling.
Tänk på det en stund. Lever du som du lär? Eller är det mest tomt prat? Med detta vill jag på intet sätt platta till någon eller trampa på tårna. Jag menar bara att vi bör tänka efter. Är du i sanning med dig själv?
I alla lägen bör vi stanna upp och fundera på: Vilken slags människa vill jag vara? Vill jag sätta upp en fasad för min omgivning, gömma mig och låtsas som ingenting? Eller. Vill jag vara jag, helt och hållet jag, så som jag är innerst inne?
Reflektera och ge dig själv en chans att leva ditt liv fullt ut. Lita på att allt är precis som det ska vara. Lita på känslan. Känslan talar sanningens språk, det tanken inte förmår uttrycka i handling. Känslan leder oss rätt. Bara vi ser på världen med öppen och nyfiken blick. Bjud in känslan och låt den få finnas.
Så det är vad jag försöker göra nu. Låta stundens känsla få finnas utan att döma, kräva eller misstänkliggöra. Ett sätt att medvetet se men utan att styra. Istället bara låta vara. Jag litar på känslan, att det kommer komma till mig, vad jag ska göra och hur jag ska leva. Jag har alltid ett val, att streta emot, eller att flyta med. Det är inte givet och inte heller lätt. Men jag välkomnar den här insikten.
När vi föds vet vi inget annat än kärlek. Vi ÄR kärlek. Efter hand formas vi och får lära oss något annat. Som vuxna ges vi utmaningen att minnas det vi en gång var – vår essens. Vi kan lyssna på andra, men den största läraren finns inte i vår omgivning, utan det är den röst du hör inom dig. Den är störst för den är närmast dig. Det är den radar som sätter kursen, styr skeppet, leder dig på resan, om du bara tillåter den att göra det.
Det är den rösten som säger om just dessa ord som du läser är kärlekens ord eller rädslans. På så sätt kan du avgöra om det är värt att lyssna till, eller om du helt enkelt ska strunta i dem. Lyssna!
marie svensson - här och nu 